Spontanremiss från arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) på SKU 2011:2 ”Närhet och samverkan” Betänkande från den av kyrkostyrelsen tillsatta Strukturutredningen (med bilaga).
Utredningen Närhet och samverkan med bilaga bygger på den oriktiga utgångspunkten att de båda storheterna närhet och samverkan är jämnbördiga. I ambitionen att säkerställa ekonomisk bärkraft, för vilken ett kyrkoråd med såväl verksamhets- som resursansvar skapas, sätts ingen gräns för hur stort underlag som skall inräknas för att garantera den ekonomiska bärkraften. Underlaget kan i glesbygd vara geografiskt mycket omfattande, men kan också i tätort med få kyrkotillhöriga omfatta stora områden – som leder till sammanslagningar av idag mindre enheter. Nu säger utredningen: ”Mycket tyder på att de sammanläggningar av församlingar som genomförts under 2000-talets första decennium antingen haft en ganska marginell effekt på de involverade församlingarnas utveckling eller att det inte går att identifiera någon sammantagen entydig effekt som går i en viss riktning.” (Bilaga Närhet och samverkan sid 27). Detta låter sig sägas men visar mot att de värden som ligger i begreppet ”närhet” inte låter sig lika entydigt anges som de ekonomiska värden som med viss exakthet kan anges, och förutspås, genom inlemmandet av ett visst antal presumtiva betalande medlemmar inom församlingens gränser.
Den ekonomiska bärkraft som behövs för att bedriva församlingens grundläggande uppgift är dock inte konstant. Ökade kostnader i form av vård och underhåll av byggnader föreslås därför lyftas bort från församlingens ekonomi, vilket kan vara en tilltalande lösning men kan också skapa problem då därigenom närheten till och kunskapen om lokala byggnaders betydelse för församlingsverksamheten minskar. Nedärvt lokalt engagemang för sockenkyrkans förvaltning riskerar att dras undan om regionalt ansvar införs.
Den ekonomiska bärkraften i en församling där verksamheten växer kan antingen öka trycket till ytterligare sammanläggning (för att stärka det ekonomiska underlaget) – som då leder till ökat avstånd mellan beslutande nivå och lokal verksamhet – eller leda till att lokalt engagemang mattas av då det inte finns mekanismer att tillförsäkra resurser inom församlingen till denna verksamhet.
Utredningens haltande resonemang framträder här tydligt. En enkel organisationsmodell, gemensam för alla församlingar inom organisationen Svenska kyrkan, tas fram, och görs anpassningsbar till församlingar i såväl mindre som större sammanhang. Svagheten blir dock att när det som blir kyrkoordningsreglerat blir formerna för styr- och ledningsfunktion, med ett enda sammanhållet organ för såväl verksamhets- som resursansvar med bibehållen (och till dels förstärkt) samspel mellan kyrkans vigningstjänst (i form av kyrkoherden) och demokratiskt valda ledamöter i kyrkorådet. Ytterligare vinst görs genom att antalet förtroendevalda kan minimeras (då antalet församlingar kan förväntas minska ytterligare) och antalet kyrkoherdar likaså minskas. Utvecklingen mellan 2000 och 2010 av antalet kyrkoherdar resp förtroendevalda presenteras i utredningen (Bilagan sid 45 resp 48f). Den positiva effekt för en tydligare ledningsstruktur i Svenska kyrkan som detta kan förväntas ha redovisas också av utredningen då den anknyter till den kritik som Arbetsmiljöverket riktade mot Svenska kyrkan 2007. (Bilagan sid 46, jfr Utredningen sid 231 och 235 ).
Färre personer i den direkta ledningsfunktionen ger färre kyrkoherdar och färre förtroendevalda att utbilda och fortbilda vad gäller det regelverk som styr Svenska kyrkan, men också färre personer med direkt koppling till den lokala verksamheten i församlingen. En ytterligare risk med färre personer i den direkta ledningen är att i förtroendelinjen kan nomineringsgruppernas styrka öka genom att färre förtroendevalda behöver tas fram till varje val, men därmed ökar också risken för en större ”politisk” kontroll över de allt färre förtroendevalda. Likaså kan på ämbetslinjen de färre kyrkoherdarna lättare rekryteras utifrån allt finmaskigare sökprofiler, med fler utslagsgivande kriterier på valbarhet.
Utredningen löser uppgiften att skapa resurser för församlingens grundläggande uppgift och detta genom att ge obegränsade möjligheter att sammanlägga enheter till dess att de uppnår denna bärkraft. Vad utredningen inte förmår det är att säkerställa kvalitativa kriterier för församlingens grundläggande uppgift. Församlingens grundläggande uppgift ställd i relation till den ekonomiska bärkraften ger inget annat mått än att uppgiften skall utföras, inte hur och varför. Dessa frågor överlåts åt kyrkoherden och kyrkorådet genom Församlingsinstruktionen.
I utarbetandet av denna Församlingsinstruktion krävs en gemensam syn, en gemensam teologisk bas kring vad församlingens grundläggande uppgift är. Församlingarna lämnas här utan en sådan bas och risken är överhängande att lokala särintressen, eller för tillfället populära verksamheter, får styra församlingarnas prioriteringar.
Utredningen bär också syn för sägen när den viftar bort arbetet med den gemensamma teologiska basen genom att skriva: ”Teologi är något som görs” (Utredningen sid 227), och vidare på samma sida att teologin inte redovisas i ett separat avsnitt utan att denna ligger med i ”tankar och strukturer”. Den teologi som utredningen ”gör” kan det hävdas är en teologi som renodlar en aspekt av kyrkoherdens ledningsansvar; tillsynsansvaret, för all församlingsverksamhet. Det blir på så sätt en fråga om att säkerställa kyrkoherdefunktionen som förlängningen av stiftets och domkapitlets tillsynsansvar.
En samlad pastoral ledning på lokal nivå och att verksamhets- och resursansvar skall vara sammanhållna framhålls i Utredningen (exv sid 232 och 236). Samtidigt måste konstateras att hänvisningar till praktik saknas; hur skapa strukturer som både säkerställer kyrkoordningsregler för definition av ansvarslinjer och bindande regler för församlingen kring hur den lokala gudstjänstfirande gemenskapen blir delaktig i kyrkoherdens och kyrkorådets pastorala bedömningar och prioriteringar?
”Som ett nytt moment i församlingsinstruktionen behöver i en modell med bara större församlingar införas en redovisning av hur församlingen tillgodoser och strukturerar sitt arbete med lokala församlingsgemenskaper”, Utredningen sid 236. Det talas alltså om ”församlingsgemenskaper” inom den större församlingen och inte om ”gudstjänstgemenskaper”. Skillnaden kan synas hårfin men pekar ändå tydligt ut att det inte är en teologi kring gudstjänsten som centrum som är utredningens fokus. Vidare kan det med kunskap om hur olika Församlingsinstruktionsarbetet har bedrivits och fungerat i olika delar av Svenska kyrkan sedan 2000 ifrågasättas om den redovisning som skall finnas i Församlingsinstruktionen, av hur lokala grupper bereds utrymme i den större församlingen, om detta blir mer än vackra ord på papper.
Församlingsinstruktionens betydelse blir enligt utredningens förslag än mer understruket genom att det föreslås, Utredningen sid 253, att det skall finnas en gemensam församlingsinstruktion för församlingarna i ett pastorat. Denna tilltro till Församlingsinstruktionen som bindande styrinstrument tycks vara byggd på mer en förhoppning än på realitet. Risken finns att olika policydokument i församlingen, budget, ekonomiska flerårsöversikter och verksamhetsmål inskrivna i dessa dokument ersätter, och för förtroendevalda fungerar som de reella reglerna för verksamheten. Regler över vilka exempelvis lokala församlingsgemenskaper kommer att ha mycket litet reellt inflytande.
Utredningen löser uppgiften att tillskapa enkla och transparenta regler för Svenska kyrkans organisation; indelning i församlingar. Däremot lämnar utredningen öppet frågor om hur församlingen skall gestalta sitt uppdrag att fira gudstjänst, bedriva undervisning, mission och diakoni. Utredningen anger ingen teologisk bas för arbete med Församlingsinstruktionen och anger heller inga bindande föreskrifter för hur församlingslivet lokalt skall garanteras resurstilldelning och medinflytande.
Strukturutredningen fokuserar beslutsprocessen (dvs. ger sammanträdesbordet prioritet, där beslut om ansvar och resurstilldelning skall beslutas framför altarbordet med dess samling inåt, i mässa, bön, undervisning och lovsång och sändning utåt i glädje att få vittna om frälsningen i Kristus).
I detta remissyttrande har vi sökt peka på att Strukturutredningen inte lever upp till titeln i utredningen. Utredningen förmår inte föreslå regler som tvingar församlingen att arbeta med former för ett levande församlingsliv utifrån gudstjänsten som centrum. Detta sagt till trots av vad som står i Utredningen på sid 237, i anledning av församlingsinstruktionen, att i denna även skall ”ingå hur man ger dem som vill engagera sig i olika församlingsgemenskaper inflytande över verksamheten”. Vi menar att församlingsinstruktionen inte ger tillräckligt skydd för denna delaktighet, och inte heller garanterar tillräckligt medinflytande på kyrkorådets beslut. Därav följer att Utredningen måste kompletteras med en teologisk modell (program för reevangelisering och genomlysning av församlingens uppdrag att fira gudstjänst och fostra ett Gudsfolk som tar ansvar i tro och liv för den tro som en gång för alla anförtrotts åt de heliga. Utredningens val att skriva teologi ”som görs” istället för en församlingsteologi har resulterat i ett ideologiskt försvar för en kyrka som leds av kyrkoherde och kyrkoråd med hjälp av ett ramverk tänjbart till varje politisk majoritets godtycke att fylla med för mandatperioden tjänligt innehåll.
En vägledande princip vid sammanläggningar av församlingar, och kontraktsregleringar, under senare år har varit att församlingar och pastorat skall ligga inom samma kommun. Den borgerliga indelningen i kommun har också framförts som tänkt organisatorisk förvaltningsenhet för den framtida begravningsverksamheten. Det måste vara ett kraftigt memento att borgerlig och inte ecklesiastisk indelning läggs som mönster vid ny kyrklig struktur. Ekonomiska hänsyn, exv uttaxering av enhetlig avgift, blir därvid överordnat den naturliga, och historiska, sockenkänsla – i betydelsen av människor som söker sig samman till gudstjänst. Att en från staten fri kyrka låter andra statliga (samhälleliga) propåer styra grundkonceptet i sin framtida struktur vittnar om en kyrka som är osäker på sin egen identitet.
Sammanfattningsvis:
Utredningens största förtjänst är att den så tydligt knyter samman kyrkoherdens ledningsansvar med dennes pastorala ansvar, och att därigenom allt beslutsfattande i församlingen skall vara sprunget ur en pastoral strategi. Utredningens största brist är dock att denna pastorala strategi inte underbyggs av en teologisk modell där församlingens grundläggande uppgift, med gudstjänsten som centrum och utgångspunkt för församlingens övriga uppdrag, lyfts fram. Talet om att teologi ”är något som görs” vittnar tvärtemot om att Utredningen, i den teologiska delen, inte haft tillräckliga resurser – eller inte tydligt vågat välja teologisk väg. En väg ut ur detta dilemma skulle kunna vara att Utredningen kompletterades med anvisningar om att en församling inte får vara större än att kyrkoherde och kyrkoråd kan ha direkt dialog med all verksamhet i församlingen och att kyrkoherden skall ha möjlighet att kontinuerligt fira gudstjänst och gestalta församlingens pastorala program genom att kunna delta i verksamheten.
Utredningen uppvisar en övertro på de stora enheterna utifrån ekonomiska överväganden. Att bygga församling handlar inte främst om ekonomi, utan om gudstjänst, tro och engagemang. Över 1000 församlingar har rationaliserats bort genom sammanläggningar under det första decenniet efter år 2000. Mycket av detta är i sig begripligt – men förlusten är ju en förlust i närhet, ideellt engagemang och därmed risken av toppstyrning via församlingskansliet med dess anställda.
Utan en genomarbetad och genomtänkt församlingsteologi, med gudstjänsten som centrum och nerv i församlingsbygget, riskerar framtidens strukturer i Svenska kyrkan att mer baseras på skrivbord och beslutsstrukturer än på samling kring kyrkans altarbord.
För arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF)
Visby 20110826
Ove Lundin, ordförande